Välkomnar året 2017

Summa kardemumma blev det en tuff höst och jag har verkligen hårfint balanserat på en skör tråd för att inte drabbas av "folksjukdomen" utbrändhet. Det är svårt när man tycker om att ha många järn i elden men kräver nästan också att allt bara ska flyta, vilket vi alla vet att livet inte alltid gör. Det dyker upp överraskningar och hinder. Jag har turligt nog hittils alltid haft en förmåga att känna av vad som behöver göras för att fortsätta trippa ovanpå tråden. Däribland har jag varit supermotiverad att rida och träna men fått stryka bloggandet, Man pendlar mellan att fara fram över den som en klumpig elefant eller dansande mus =) 
Över jul och nyår har jag iaf fått vila upp mig samt fått umgås med nära och kära. Fått göra ingenting och göra sånt jag verkligen velat. Nu känner jag mig redo för våren i de flesta av kategorierna som infinner sig i livet. 
 


Gazpani

 
Gazpani (Napoleon - Indus)
Född 1992
 
I samband med att vi byggt stall hemma på gården år 2000 så flyttade även Gazpani 9 år gammal in. Han ägdes då av min tränare och förebild Molly. Jag skulle hjälpa till med motionsridningen i form av jogg och uteritter och Molly skulle fortsätta med själva dressyrarbetet. Med tiden svängde schemat om och jag fick flera uppskattade träningspass med Spaniz som ledde till att jag fick möjligheten att tävla. 
Vi började på de lägsta klasserna och hade mååånga motståndare. Inte bara på banan utan även vid sidan om. Det var knappt någon som trodde att den här storhjärtatde hästen skulle ta sig till La med godkända resultat. En av kommentarerna jag fick etsade sig fast lite extra - "kommer nu någon vart med den där hästen så ska jag äta upp min dressyrhatt".
Jag säger inte att det varit helt lätt men idag har Gazpani haft framgångar upp tom Prix St George med flertal DM medaljer. Han har även ingått i Div 1 lag flera år och ingick i det enda laget från Gävleborg när vi hade allians med Uppland, där vi knep ett hedrande silver!
Gazpani och jag fyller jämt samma år, med 10 års skillnad så när han fyllde 20 och jag.... ja ni kan räkna ut det själva ;), fick jag den finaste födelsedagspresenten av dem alla. Molly gav mig Gazpani jag grät av lycka och chock. Jag har varit otroligt tacksam för möjligheten och samarbetet att ändå under flera år få ha honom som min egen men det är ändå något alldeles alldeles speciellt att få stå som ägare. 
Han är stallets gosegris och den mest kärleksfulla häst jag träffat på med ett stort behov av närhet, så har du en, två eller tre timmar till övers spenderar han dem gärna med dig. Surar aldrig ihop på banan utan försöker göra allt du ber om. Man får däremot alltid peppa honom lite extra då självförtroendet tryter på banan, men han lyser alltid upp när han sätter svårighter som byten i varje, pirutetter samt piffande och puffande.Vid uteritter däremot anser han sig vara byns kung, spänner upp sig och visar mer än gärna sina färdigheter och förbigående att stanna till för en kommentar. Om han är mallig då - oh ja! Men han är värd all uppmuntran i världen. Därför kunde jag heller inte vara gladare över att han fick modella för produkter från PS of Sweden =)
 
I skrivande stund har vi hängt ihop 16 år och Spaniz njuter av dagarna som 24 åring. Han tävlade fram tom 22 och hade en fantastisk formtopp de sista åren på banan. Nu spenderar vi desto mer tid till mys, jogging och skojjar till det med lite svåra moment utan någon precisions press. <3 
 
Fotoshoot för PS Of Sweden 
Foto: Linda Andersson
 
 
 
 
 
 
 

Vimsig i förkylningstider

Ägnade halva dagen åt att fundera och svära åt att jag uppdaterat lösenordet till bloggen till något som jag inte kommer ihåg. Då kan man ju skicka en förfrågan om lösenordsuppgifter till sin mail tänker ni... men om bloggen är kopplad till en mail som man inte längre brukar då. Dumt I know. Sysselsatte mig ju bra denna dag också med att reda ut en massa IT-trams som jag inte alls är nåt fan över. Hur jag kom in till slut? Mjo jag hade ju skrivit typ rätt lösen flera gånger.... bara det att jag haft lite bråttom och stavat fel - dumskalle!
 
Birgitta har varit här igen. Och inför träningshelgen hade jag bett mamma att filma lite under ett pass vilket var jättenyttigt. Peroni lyckas nämligen lura min bild av hur våran sida ser ut. När jag får det på film noterar jag att jag är på tok för försiktig med formen och "trycket". Kände att det var dags att få upp nacken nu när jag fått ett sånt bra stöd. Birgittade hade fått sett en snutt av filmen inför helgen och vi var helt eniga med vart fokus bör ligga ett tag framöver. Vi fick fram en unerbar galopp och i traven glimmade han till trots att han var lite trött på slutet. Under veckan har vi varvat vila, med promenader och jogging för att under lördag och söndag fortsätta där vi slutade med Birgitta. 
 
Han är verkligen en rolig häst att rida, man längtar upp igen så snart man hoppat av. Galoppen och skritten är just nu hans bästa gångarter efter att han vuxit.Men jag är övertygad om att traven kommer så småningom också. Bakbenen kommer allt mer in under magen och han trampar ner allt mer igenom hela benet istället för att paddla på tå med högt kors. =) 
 
 
 

RSS 2.0