Den tänkta lugna och härliga uteritten förvandlades snabbt till både fälttävlanstur och ohärlig när kossorna idag plötsligt bestämde sig för att nyfiket springa emot oss. Crap! Det har gått så himla bra att rida förbi kossor för ett tag och vi var även denna gång sååååå nära att komma förbi hagen. Vi hade typ 10 m kvar så min förhoppning var såklart att grabben skulle rusa på, om så skena längs vägen. Men nej, istället fryser han till is för att spinna runt och glo på kossorna. Grips av panik såklart, Rakt ut för stupet for vi, tack och lov hann jag åtminstone vända huvudet åt färdriktningen. Jag hoppar trots allt hellre rakt ut för stup än voltar.... Även om det sistnämnda är "närmare" marken. Efter att sedan ryckt huvudet rakt ner mot framhovarna otaliga gånger och kastat sig hejdlöst åt alla håll är min rygg och nacke rätt öm. ´Lyckas så tillslut avsluta vansinnes färden med att klippa ett dike eftersom den här vanligtvis sävliga gossen vägrade gå av åkern där det var plant. Och ja, då var kossorna en bit bort. Resten av passet letades det flitigt efter nya faror, hästar med tvåfärgade täcken, bilar och även en cyckel gjorde vi oss besväret att reagera för. Med en stel nacke, ömma muskler, utdragen - ihop tryckt och utdragen ryggrad igen, och utvidgat svordomsförråd har jag suttit och tittat på den snällaste av dem alla. Mmmm well played kossorna!