Vi gjorde inget avancerat alls, longerlina utan inspänning, skritt och trav, övergångar. Några krumsprång och galopper. En fantastisk egenskap han har vår Peroni, han vill gärna bli tilldelad uppgifter, lätta som svåra. Han behöver jobba, nästan mer, med hjärnan än med kroppen för att vara tillfreds. 

Nu gissar jag hej vilt på att de flesta av er som då och då kliver in här kommer via instagram och har ni följt mitt flöde där så har ni garanterat koll på anledningen till att jag utbrister - WOHAAAA.... vilken vår, sommar och höst! 

På bloggen upplyste jag er bara om att Peroni gjort sin debuttävling och sedan - poff - borta!

Men unge Peroni har verkligen samlat vuxenpoäng och utvecklat sina gångarter under året genom målmedveten träning och ett upplägg som har passat honom. Vi har gjort flera starter i LB:2 och LB:3 på lokal såväl som regional nivå med merparten vinster annars placering. På höstkanten klev vi upp och red igenom två La:3:or på regional nivå med fortsatta placeringar och fortsatta procent runt 68%. Vi gjorde faktiskt årets sista start i augusti, för sedan petade vi i en ny växel i träningen och jag inte ville röra till det med att lägga in tävlingar när det hände så mycket på utvecklingsfronten. Allt har sin tid och vi skyndar långsamt. 

I april trodde jag fortfarande inte att vi någonsin skulle komma ut på några tävlingar över huvudtaget då vi hade stora lastningsproblem. Vi provade de flesta av metoder utefter egna tidigare erfarenheter och efter tips från diverse experter, men ickes. Vi fick möjlighet att låna och testa nytt transportfordon och där föll poletten ner och trivseln infann sig för vår beslutsamme diva. ;) Så tävlingssäsongen har varit kort och framgångsrik. Jag ser verkligen verkligen - VERKLIGEN fram emot nästa års tävlingssäsong efter vad jag hoppas blir en kalas vinterträning. 

 

Jag har iaf för avsikt att skriva av mig lite oftare här igen, men ni får också gärna komma med kommentarer samt önskemål om ämnen och frågor som ni vill lyfta i bloggen. 

 

 

Efter lite mer vila än vad det egemtligen var tänkt då Peroni först tappade en sko och sedan var det dags för vaccinering.så är vi tillbaka på banan igen. Han har verkligen varit en pärla den sista tiden, inget värre stök och bök i hanteringen eller ridningen, Man skulle verkligen kunna tro att han mognade ett helt år i samband med 12-slaget på nyårsnatten. 

I samband med vaccineringen så gjorde vi en liten allmän vet-ceck av honom. Inga konstigheter, u.a på tonårsgrabben =) 

Har hittat en allt jämnare rytm i ridningen nu. Styrkan och balansen kommer sakta men säkert. Just nu har passen varvats mellan skönare joggingpass med fokus på tempoväxlingar och övergångar till pass med fokus på enkla byten eller skänkelvikningar. Hittar som oftast ett fantastiskt fint tryck och sug i sidvärts undan höger skänkel men har varit lite mer orytmisk och kortare undan vänster skänkel. Vi har varierat linjerna och från lite längre till allt tvärare för att kunna bibehålla samma flyt och ge han självförtroende. 

Känns dock superskönt att Birgitta kommer till helgen! Senast var första helgen i december vilket känns som en evighet sedan. Hon kommer garanterat ge mig nya läxor... och kanske någon bakläxa.

 

Oj oj oj.... det kan ju knappast ha undgått någon att det blev rabalder kring Jerringpristagare Peder Fredricson. Tyvärr får man skämmas över vissa krönikörer och idrottares uttalande. Jag svär lite inombords och tänker inte vara ännu en som ger mig "in i leken" att försöka bevisa något Peder och Ridsporten redan har bevisat. Det känns som att uppfinna hjulet på nytt. Ridsporten är stor och jag är stolt utövare av en sport som kräver att så många pusselbitar måste blir rätt för att man ska komma något vart.

Jag gläds också åt att när det verkligen gäller så är vi enade, de på senare tid uppkomna kyliga kommentarerna,  diskussionerna och meningsskiljaktigheterna faller i skuggan av vad idrott också många gånger handlar om - samhörighet! För alla vill egentligen samma sak, men på olika vis, och det är att ha en välmående häst. 

Summa kardemumma blev det en tuff höst och jag har verkligen hårfint balanserat på en skör tråd för att inte drabbas av "folksjukdomen" utbrändhet. Det är svårt när man tycker om att ha många järn i elden men kräver nästan också att allt bara ska flyta, vilket vi alla vet att livet inte alltid gör. Det dyker upp överraskningar och hinder. Jag har turligt nog hittils alltid haft en förmåga att känna av vad som behöver göras för att fortsätta trippa ovanpå tråden. Däribland har jag varit supermotiverad att rida och träna men fått stryka bloggandet, Man pendlar mellan att fara fram över den som en klumpig elefant eller dansande mus =) 

Över jul och nyår har jag iaf fått vila upp mig samt fått umgås med nära och kära. Fått göra ingenting och göra sånt jag verkligen velat. Nu känner jag mig redo för våren i de flesta av kategorierna som infinner sig i livet. 

 

 

Gazpani (Napoleon - Indus)

Född 1992

 

I samband med att vi byggt stall hemma på gården år 2000 så flyttade även Gazpani 9 år gammal in. Han ägdes då av min tränare och förebild Molly. Jag skulle hjälpa till med motionsridningen i form av jogg och uteritter och Molly skulle fortsätta med själva dressyrarbetet. Med tiden svängde schemat om och jag fick flera uppskattade träningspass med Spaniz som ledde till att jag fick möjligheten att tävla. 

Vi började på de lägsta klasserna och hade mååånga motståndare. Inte bara på banan utan även vid sidan om. Det var knappt någon som trodde att den här storhjärtatde hästen skulle ta sig till La med godkända resultat. En av kommentarerna jag fick etsade sig fast lite extra - "kommer nu någon vart med den där hästen så ska jag äta upp min dressyrhatt".

Jag säger inte att det varit helt lätt men idag har Gazpani haft framgångar upp tom Prix St George med flertal DM medaljer. Han har även ingått i Div 1 lag flera år och ingick i det enda laget från Gävleborg när vi hade allians med Uppland, där vi knep ett hedrande silver!

Gazpani och jag fyller jämt samma år, med 10 års skillnad så när han fyllde 20 och jag.... ja ni kan räkna ut det själva ;), fick jag den finaste födelsedagspresenten av dem alla. Molly gav mig Gazpani jag grät av lycka och chock. Jag har varit otroligt tacksam för möjligheten och samarbetet att ändå under flera år få ha honom som min egen men det är ändå något alldeles alldeles speciellt att få stå som ägare. 

Han är stallets gosegris och den mest kärleksfulla häst jag träffat på med ett stort behov av närhet, så har du en, två eller tre timmar till övers spenderar han dem gärna med dig. Surar aldrig ihop på banan utan försöker göra allt du ber om. Man får däremot alltid peppa honom lite extra då självförtroendet tryter på banan, men han lyser alltid upp när han sätter svårighter som byten i varje, pirutetter samt piffande och puffande.Vid uteritter däremot anser han sig vara byns kung, spänner upp sig och visar mer än gärna sina färdigheter och förbigående att stanna till för en kommentar. Om han är mallig då - oh ja! Men han är värd all uppmuntran i världen. Därför kunde jag heller inte vara gladare över att han fick modella för produkter från PS of Sweden =)

 

I skrivande stund har vi hängt ihop 16 år och Spaniz njuter av dagarna som 24 åring. Han tävlade fram tom 22 och hade en fantastisk formtopp de sista åren på banan. Nu spenderar vi desto mer tid till mys, jogging och skojjar till det med lite svåra moment utan någon precisions press. <3 

 

Fotoshoot för PS Of Sweden 

Foto: Linda Andersson

 

Här om dagen omnämde jag Karl Forsman, på facebook och instagram. Egentligen inte för den fantastika prestationen han precis har gjort med att vinna OS-guld i 100 m bröstsim på Paralympics, utan för hans beundrandsvärda inställning. Jag önskar att jag var lite mer så, och ännu mer att mina elever vågade vara lite mera så ;) 

Hans mentala inställning är att han ska ta guld, han har ett drömmål av det större slaget. Han har uppenbarligen spelat upp scenariot flera hundra gånger i sina tankar. Dvs han har inte bara tränat fysiskt inför sitt livs tävling, han har även tränat det mentalt. Ni vet utrycket "det är som att lära sig cykla". Han har banne mig lärt sin hjärna att "cykla" mot guldet.

"-När Maja tog ett brons där så ville jag inte känna på den medaljen, för jag skulle inte ta ett brons, det kunde sätta gallringar i huvudet på mig". It says it all! Han är så medveten om hjärnan skulle kunna komma att spela honom ett spratt, hans film i huvudet om att simma först in i mål, att stå högst på pallen att lyssna på sin nationalsång och bita i sitt guld skulle inte få äventyras av att nudda ett brons. Och visst vet vi respektive förstår vi att alla större tävlingsmänniskor sätter upp sina egna målfilmer. Men säg mig, hur många av dem nämner det i sina intervjuer. Nej de pratar om hur starka de känner sig, i vilken bra form de är i, vilken perfekt förberedelse de gjort och hur stadig frukosten var. Paralympics fick mig att haja till då många i sina intervjuer pratar om sina team och Karl fick mig att stanna till i mina göromål, för han sa det - han sa det så många tänker och som är så himla viktigt! Mental inställning och självkänsla är inte att förglömma på vägen mot framgång. 

 

Titta och lyssna gärna ni också på hans intervju. För mig känns den genuin och jag norpar med mig ett och annat. 

http://www.svt.se/sport/paralympics/slog-varste-konkurrenten-efter-fyra-ars-jakt/?cmpid=del%3Afb%3Asp%3A20160912%3Aslog-varste-konkurrenten-efter-fyra-ars-jakt%3Aspo

 

Ägnade halva dagen åt att fundera och svära åt att jag uppdaterat lösenordet till bloggen till något som jag inte kommer ihåg. Då kan man ju skicka en förfrågan om lösenordsuppgifter till sin mail tänker ni... men om bloggen är kopplad till en mail som man inte längre brukar då. Dumt I know. Sysselsatte mig ju bra denna dag också med att reda ut en massa IT-trams som jag inte alls är nåt fan över. Hur jag kom in till slut? Mjo jag hade ju skrivit typ rätt lösen flera gånger.... bara det att jag haft lite bråttom och stavat fel - dumskalle!

 

Birgitta har varit här igen. Och inför träningshelgen hade jag bett mamma att filma lite under ett pass vilket var jättenyttigt. Peroni lyckas nämligen lura min bild av hur våran sida ser ut. När jag får det på film noterar jag att jag är på tok för försiktig med formen och "trycket". Kände att det var dags att få upp nacken nu när jag fått ett sånt bra stöd. Birgittade hade fått sett en snutt av filmen inför helgen och vi var helt eniga med vart fokus bör ligga ett tag framöver. Vi fick fram en unerbar galopp och i traven glimmade han till trots att han var lite trött på slutet. Under veckan har vi varvat vila, med promenader och jogging för att under lördag och söndag fortsätta där vi slutade med Birgitta. 

 

Han är verkligen en rolig häst att rida, man längtar upp igen så snart man hoppat av. Galoppen och skritten är just nu hans bästa gångarter efter att han vuxit.Men jag är övertygad om att traven kommer så småningom också. Bakbenen kommer allt mer in under magen och han trampar ner allt mer igenom hela benet istället för att paddla på tå med högt kors. =) 

 

 

Jolå, lever gör jag och sedan jag senast skrev så har livet bjudit på en känslomässig berg och dalbana. Både i unghästkarusellen och livet utanför det. Bland det roliga hör bland annat att jag numer undertecknar med dubbelt efternamn efter att ha gått längs altargången med mannen som de senaste 11 åren delat mina dagar. Jag tror vi får göra ett helt eget inlägg om det så småningom. 

Något desto mer smärtsamt är att våra vänners dotter förlorade en drygt sex månaders lång kamp mot sjukdom. Inte ens två år fick hon fylla innan lånet av denna ängel passerat sin sista återlämningsdag. I fredags var det begravning - så ont det gör, men så vacker cermoni för fina Stella <3

 

Lilla Peroni utvecklas på alla fronter. Han töjde sig nog lite på höjden till en början och därefter lite på bredden. Vi har fått en fin kontakt och förtroendet åt båda håll växer ständigt.  Han har musklat på sig och bär sig själv allt bättre under träningarna. Bjuder fint och kontakten börjar bli ärlig och jämn. 

Vi har hunnit varit med på två träningar för Birgitta som tycker han utvecklats superbra och kommit längre än vad hon hade tänkt sig att han skulle göra under den här tiden - superkul!

Jag förundras själv över hans lätthet hittils till att lära nya saker. Det mår vara att han är en känslig individ som ogillar kraxande fåglar. Han kan studsa och fnysa åt banala saker likväl som vara uppmärksam på omgivningen men lugn trots att han inte ser varifrån konstiga ljud kommer ifrån. Jag glömmer lixom bort att han endast varit här i 4 månader! 

 

 

Tyvärr landade jag desto sämre med kotkompression till följd och ömma muskler. Var upp i sadeln efter att jag fått hämtat mig bara för att kolla/visa att unicornen och jag ff var vänner. Gjorde och gör ingen big deal av det här. Han är tillräckligt känslig ändå och ett utspel hade inte gjort oss något gott. 

Nu har jag tvingat mig att ta det lugnt under en vecka men idag är ridsugen för stort, idag bara måste jag få njuta i sadeln igen! 👏🏻😃

Han har bara hunnit vara här i tre veckor men det har redan blivit lite gott och blandat bilder. =) 

 

Så vem tillhör då dessa svarta pigga öron? Det är våran nya team-medlem och förhoppningsvis framtida stjärna med namnet Peroni CML (kärt "barn" har redan många smeknamn). Han är  en vaken och känslig valack på fyra år efter Blue Hors Zack - Métall. Uppfödare är Charlotte och Magnus Liliemark 

 

Vi har inte hunnit göra allt för mycket tillsammans under våra nu 3 v tillsammans utan har valt att skynda långsamt och bygga förtroende. Vi har såklart jobbat mycket med grunder som gas, broms, lösgjordhet i sidorna och kontakt. Så otroligt roligt när man får respons och i slutet av passet känner att ens övningar fått önskad effekt. Tillika att man kan fortsätta där man slutade efterkommande pass. Och skillnaden blir ju så stor! Med Spaniz har jag också fått önskad effekt av övningar men sista tiden har vi varit inne och grottat i så små små skillnader att man ibland knappt vetat om man lyckats eller inte. 

Hittills har jag valt att hålla arbetet till trav och skritt. Vi test galloperade vid 4:e passet tillsammans och då kokade allt ihop i hjärnan på hjärtat. Han gjorde inget för att vara dum utan blev bara väldigt stressad av vilja göra rätt men inte förstå. Vi hade ett ben, inget ben, alla ben i marken och det var en salig blandning av skritt,trav,galopp i samma "språng". Så vi backade bandet - förtroende, lösgjordhet, kontakt och förståelsen för de frammåtdrivande hjälperna. Så på mig själv fick jag såklart lägga fokus på tydlighet och konkretisering.

Vi har haft flera kalaspass men igår hade vi ett sånt där superpass där jag hade jämn kontakt och han var som en liten geléklump mellan mina skänklar, så jag passade på att bara se om en galopp skulle fungera. Och där var den - guldgaloppen! Som att galoppa på moln!

Han får mig att dra på smilbanden var och varannan dag denna gosse och denna resa är så spännande! <3