Jolå, lever gör jag och sedan jag senast skrev så har livet bjudit på en känslomässig berg och dalbana. Både i unghästkarusellen och livet utanför det. Bland det roliga hör bland annat att jag numer undertecknar med dubbelt efternamn efter att ha gått längs altargången med mannen som de senaste 11 åren delat mina dagar. Jag tror vi får göra ett helt eget inlägg om det så småningom. 

Något desto mer smärtsamt är att våra vänners dotter förlorade en drygt sex månaders lång kamp mot sjukdom. Inte ens två år fick hon fylla innan lånet av denna ängel passerat sin sista återlämningsdag. I fredags var det begravning - så ont det gör, men så vacker cermoni för fina Stella <3

 

Lilla Peroni utvecklas på alla fronter. Han töjde sig nog lite på höjden till en början och därefter lite på bredden. Vi har fått en fin kontakt och förtroendet åt båda håll växer ständigt.  Han har musklat på sig och bär sig själv allt bättre under träningarna. Bjuder fint och kontakten börjar bli ärlig och jämn. 

Vi har hunnit varit med på två träningar för Birgitta som tycker han utvecklats superbra och kommit längre än vad hon hade tänkt sig att han skulle göra under den här tiden - superkul!

Jag förundras själv över hans lätthet hittils till att lära nya saker. Det mår vara att han är en känslig individ som ogillar kraxande fåglar. Han kan studsa och fnysa åt banala saker likväl som vara uppmärksam på omgivningen men lugn trots att han inte ser varifrån konstiga ljud kommer ifrån. Jag glömmer lixom bort att han endast varit här i 4 månader!