Oj oj oj.... det kan ju knappast ha undgått någon att det blev rabalder kring Jerringpristagare Peder Fredricson. Tyvärr får man skämmas över vissa krönikörer och idrottares uttalande. Jag svär lite inombords och tänker inte vara ännu en som ger mig "in i leken" att försöka bevisa något Peder och Ridsporten redan har bevisat. Det känns som att uppfinna hjulet på nytt. Ridsporten är stor och jag är stolt utövare av en sport som kräver att så många pusselbitar måste blir rätt för att man ska komma något vart.

Jag gläds också åt att när det verkligen gäller så är vi enade, de på senare tid uppkomna kyliga kommentarerna,  diskussionerna och meningsskiljaktigheterna faller i skuggan av vad idrott också många gånger handlar om - samhörighet! För alla vill egentligen samma sak, men på olika vis, och det är att ha en välmående häst. 

Summa kardemumma blev det en tuff höst och jag har verkligen hårfint balanserat på en skör tråd för att inte drabbas av "folksjukdomen" utbrändhet. Det är svårt när man tycker om att ha många järn i elden men kräver nästan också att allt bara ska flyta, vilket vi alla vet att livet inte alltid gör. Det dyker upp överraskningar och hinder. Jag har turligt nog hittils alltid haft en förmåga att känna av vad som behöver göras för att fortsätta trippa ovanpå tråden. Däribland har jag varit supermotiverad att rida och träna men fått stryka bloggandet, Man pendlar mellan att fara fram över den som en klumpig elefant eller dansande mus =) 

Över jul och nyår har jag iaf fått vila upp mig samt fått umgås med nära och kära. Fått göra ingenting och göra sånt jag verkligen velat. Nu känner jag mig redo för våren i de flesta av kategorierna som infinner sig i livet.