Igår var det hoppträning som gällde för Spunkas och mig. Överrösta med berömm blev vi dessutom. Men jag strävar fortfarande inte efter att bli en "höjdhoppare" utan vi gör ju det här för att Spaniz och jag ska ha kul tillsammans och få lite varierande muskler att arbeta. Därför så ser jag ju hela tiden till att höjden är så pass att mina mungipor fortfarande kan slå i öronsnibbarna för det är så roligt. Visst ibland fegar jag så Lena får bestämma höjden åt mig, för Spaniz hoppar då om jag ber om det. Jag ser att Spaniz och jag har vissa fördelar som dressyrekipage i vissa övningar där andra hästar saknar en bit av lydnad. Begriper bara inte hur en häst som efter flera år fortfarande tycker att skottkärran i ridhuset är farlig men som inte reagerar det minsta på vad som finns under hindrena. Min lilla Ferdninad......