Det är inte ofta jag gråter - inte alls! För det mesta bygger jag som en stålmur omkring mig för att rusta när jag märker att det drar ihop sig för jobbiga tider. Jag stupar inte oavsett motgångar eller tunga besked. Blir arg på mig själv när det blir för mycket för det är mitt eget fel. Slår huvudet i väggen och kan sparka på saker som jag vet håller för krafterna i mina ridlår i rent vredesutbrott. Min frizon är bilen - gärna vid sjön runt morfars gamla stuga. Där satt jag ofta i min BMW när morfar hade gått bort. Han som aldrig gav upp på att det skulle gå att lära mig vissla. Jag är himla dålig på det men jag gör det iaf. Han som lärde mig åka skridskor. Han som byggde kojor av kökstolar och filtar med mig i vardagsrummet - trots sin 2m långa kropp. Jag var hans stjärna och jag saknar honom.
I min (då mammas) BMW hämtades oxå familjens första Afghanvalpar - Sidney och Laser. Det var helt underbart! I samma bil körde jag dem 14 år senare båda avlivna hemmifrån till kliniken där jag jobbade. Många timmar satt jag bara i bilen efterråt som paralyserad. Det är verkligen det jobbigaste med att ha djur - dagen man måste ta ett farväl.
Många fler lyckliga minnen blev det dock, jag fann min allra bästa killkompis tack vare BMW:n. Jag körde ifrån kaxiga pojkar på gatan. Sofia och jag hade många långa snack i den där alla caféer redan hade stängt sen många timmar tillbaka. Det var bilen mamma körde mig som liten i till och från badet framme i byn. Kommer ihåg känslan när man endast inlindad i en handduk och dyblöt skulle åka hem. Med glassen i den ena näven och handduken i den andra. Brände låren på det brännheta sätet och blötte ner det med baddräkten medan mamma suckade. Älskade att sitta i pappas knä och få ratta den från brevlådan och upp på garageuppfarten. Drömde om den dagen jag hade egen bil och eget körkort redan som liten. När dagen kom och jag skulle få övningsköra i den så var jag så nervös att förstöra den så mamma hann bli irriterad innan vi ens lämnat grusvägen. När jag tog körkort ett par veckor efter 18 års dagen fick jag nyckeln i näven - bilen blev min. Den var i familjens ägo i 18 år. Efter ändrade familjeförhållanden och lösningar med bilar fick Beemern säljas till fördel för en dragbil. Minns den sista turen med Beemer. Jag skrattade mest hela tiden och poppade stereo allt vad det gick med de installerade 12" basarna. Jag hade nyss träffat Per och han tyckte nog att jag var en riktig "bonnabrud" - en helt ny sida från mig han inte sett.

Sen bilen såldes har jag följt den via VV´s sms-tjänst och har sett hur den år för år bytt ägare. Det har känts jobbigt att ingen uppskattat den lika mycket som mig och tagit vara på den. Tänkt många gånger att jag nog borde köpa tillbaka den. Så igår gjorde jag en ny sökning och det skar verkligen i hjärtat när jag läste att den var avregistrerad och en skrot i Vimmerby var ägare. Vad hände?! Varför? Hur kan man!? Jag grät STORA krokodiltårar .... alla mina minnen. Frysna på en skrot! Ett blodkärl spack och jag blödde näsblod för första gången i hela mitt liv.......
Jag var för sent ute ...... dumma dumma dumma mig....... hur kunde jag vara så jävla dum och sälja, hur kunde jag vara så dum och tro att han som köpte den var genuint intresserad att hålla den fräsch.... hur kunde jag tro att jag inte skulle bry mig i vem som ägde den? Och näe jag är nog inte som andra tjejer, men det visste ni nog redan. Jag skaffar känslor för allt som har betytt något för mig även om den består av plåt, motor och fyra hjul!
Men ska undersöka saken om man kan köpa loss den, men det ser mörkt ut vad det gäller registring osv so far.

This was a tribute to my BMW E30 325 im -87