Jag fick en rolig läsarfråga här om dagen vilken lyder: Tävlar du mycket?
Den fick mig mer eller mindre att gå igenom mina senaste 16 levnadsår - oj, nu upptäckte jag på nytt hur gammal jag börjar bli. ;) Det har hunnit bli mycket "blod", svett och tårar men också en väldans massa glädje!
Plockade fram min klipp- och klistrapärm vilken är full med tidningsurklipp genom åren. Eller... av någon anledning så slutade jag i stortsett när jag gick över på storhäst... varför vet jag inte, verkligen jättedumt och synd. Så efter att ha suttit och bläddrat i den så tänkte jag att jag svarar på dels på frågan men ger oxå ett par klipp från boken som representerar åren som gått.



Jag vill verkligen rekomendera alla och kanske särskilt er ponnyryttare att göra en sådan här pärm där ni klistrar in allt som har någon form av positiv anknytning till eran träning och tävling. De dagar som ni känner er depp och allt verkar hopplöst - sätt er och kika igenom pärmen och jag lovar att den kommer ge er ny motivation om och om och om igen!

För att svara på läsarfrågan så kan man väl säga att jag och mina hästar är i en period där det kan vara klokt att välja sina tävlingar snarare än att tävla ofta. Rutinen och erfarenheten har vi tillsammans vid det här laget, nu gäller det att ta sig vidare vad gäller kvalitet och grader av klasser. Målet är att på nytt rida Msv A under hösten.
Men under tidigare år får jag säga att det har tävlats i massor. Allra helst under min ponnytid. Vi köpte ju Fille för att satsa på hoppningen framför allt annat. Han hade en god kapacitet med en aningen brist på självförtroende då. Det tog något år innan all träningen äntligen gav utslag på tävlingsbanan. Hittade ett tidningsklipp från en tävling där det äntligen började funka för oss, ganska roliga skribenter här uppe ;)

Bättre och bättre gick det iaf våra LC:n blev LB:n som sedan blev MSV hoppning och vi fick ingå i klubbens elitlag. Men när Fille sedan åkte på kotledsinflammation i båda fram blev vi rekomenderade att dra ner på hoppningen och endast utöva det då och då. Och eftersom det inte fanns på världskartan att Fille skulle säljas så fick vi helt enkelt börja med dressyr på heltid. Vi hade inga större förväntningar utan tänkte väl mest fortsätta satsa på Lb och någo La. Jag fick lära mig många nya detaljer och fick vara extra noggrann med tex vägar och annat eftersom formen inte alltid var den stadigaste till en början. Men desto större dressyrmusklerna blev desto roligare blev det ju för oss båda. Och Fille visade sig vara en riktig showman Lb blev "bara" La, och La blev tilslut FEI. Det kuskades landet runt och tävlades mest nästan varje helg ett tag. Det skulle ju kvalas till SM, ridas cuper och lagtävlingar. Vi samlade på oss många fina titlar inom både DM (först i vårat distrikt med att ta tre segrar i rad) och NoM.


Att avsluta sin ponnykarriär som Sveriges 12 bästa ekipage och belönas med "Prinsessan Madeleines Stipendie" var helt underbart efter vårat slit!

Men så var vi ju där igen.... vad gör man när ponnytiden är slut och man bara vägrar att sälja sin samarbetspartner? Jo då klassades 147.1 cm höga Filipin om till storhäst. Det drogs ner lite på tävlandet med honom eftersom jag då också precis börjat fått snurr på Spaniz som egentligen från början skulle agera sällskapshäst till Fille men som ju visade sig ha ett par trevliga kvalitéer att jobba med. Osså var

man väl mer eller mindre igång på nytt då. Skaffa rutin med ny häst, förbättra ritter,

 

klättra i klasser och så har det rullat på. För visst är det så att det är tävlingarna som sporrar mig. Man vill ju ständigt känna att man utvecklas och förbättras. Att sedan få det som en kvitto på tävling ger ju glädjekickar som heter duga. De gånger man får det vill säga, många gånger har man gömt sig i baksätet och kännt hur allt bara ramlar ner över och man har undrat vad sjutton man håller på med. Man sliter hund hemma, tycker man gör framsteg och när man kommer ut och ska visa det så är det som bortblåst. Bara att analysera vad som gått fel på hemvägen osså är man på det igen sedan. =) - För nästa gång då ska man allt göra det bättre! .... eller hur!?