För att tänka på annat än att sötnöten är hängig så blev jag åter att tänka på den resa vi har gjort tillsammans. Från "vad ska du med den där till" och "kommer du nånvart med den där så ska jag äta upp dressyrhatten". (Ja, han han kallades faktiskt för "den där". Till att folk inte kände igenom honom och trodde jag köpt nytt, vi klättrade i klasser och slog ekipage bra mycket mer meriterade än oss och "den där" började benämas av folk som Gazpani.  Och hey,när vi började vår resa så var han iaf en utmärkt ridhusharv och gymmaskin, alla hovarna släpades lixom runt i underlaget och jag kom hem med träningsvärk i magen vareviga dag. En nära hästvän sa till mig förra veckan när Spaniz hade sin spänn och sprätt dag - Hejja Patricia, jag vet att du gillar att jobba i uppförsbacke! Det gav mig av någon anledning en kick. Jag kom att tänka på just då och nu. Jag kan sitta och gnälla över petitesser idag, över saker jag själv inte trodde att jag skulle få Spaniz att kunna göra. Men vi har tagit det bit by bit, day by day....... Ni som har en vision om vart er gemensamma resa ska leda - ge aldrig upp hoppet!
Tillsammans med stark vilja, en stor skopa envishet, drivet att utvecklas som ryttare och kunskapsmässigt samt med hjälp av tränare som ser det du ser och besitter en stor kunskapsbank och peppar dig , så lovar jag att du kommer att göra framsteg!

Spaniz har ett hjärta av guld och en kämparskalle, därför har jag aldrig gett upp på honom trots allt det som legat emot oss. <3