Efter två dagar jogging längs grusvägarna hade jag så möjlighet att ta mig till ridhuset idag innan de bommade igen. Första passet efter Spaniz lilla vila gjordes på tisdagen och var precis som beräknat rena katastrofen. Ridning på stirrig planka. Lunkade väl på som vanligt men vinglade runt och hade en och annan idé om att kliva in på nåns gård för att vara bejälplig med lite gräsklippning. Gympade på och ´tyckte mig känna en något mjukare Spaniz under mig efter passet. Onsdagens pass visade att min känsla var riktig, mycket behagligare och rundare i formen och därmed blev gångarterna nåt helt annat igen. Luftiga kliv, ryggen uppe och svungandes, mjuk i sidorna. Tänkte att det faktiskt skulle bli kul att ta oss till ridhuset igen. Dooooh! Det var inte riktigt den känslan jag önskade som infann sig idag dock. Linda skulle trimma lite på Brian samtidigt, och var faktiskt så gullig så hon skittade från ridskolan och hit för att sällskapa med oss, supertrevligt. Hon har gnällt över att Brian är som en finlandsfärja just nu.... jag konstaterade att vi isf agerar fullpackat lastfartyg just nu. OMG! Kanske inte undra på att allt känns som att gå i slow motion när man har huvudet i den ena änden av ridhuset och svansen i den andra! I morgon fortsätter arbetet som idag med övergångar, övergångar, tempoväxlingar, tempoväxlingar =)

 

 

 

Lastfartyget Gazpani och jag

 

 

Finlandsfärjan Brian och jag