Jag är en vänlig själ, till och med när jag blir irriterad kan jag agera vänligt om än metodiskt. Behövs det så kan jag såklart växla till en mer barsk och ilsken ton. Men tycker att man kan sätta eller rättare sagt vinner mer respekt om man inte tappar fattningen och går på som en ilsken terrier på steroider.
Med det har jag nog ursäktat mig när jag nu kommer till saken.
För det finns några som jag börjar bli hiskeligt less på vid det här laget - dörrknackare!
Detta släkte rör sig i allt från grupper om fyra, till par och några går som hungriga ensamvargar. Ingen av dem är dock mindre slug än den andre. Och är de inte hungrig på slantar så är det att sprida budskap. Och när det kommer till budskapsbärarna så sänder man de äldre flockmedlemmarna, stapplandes och tungandandes, filosofiska och beundrande. När det kommer till pengahungriga så sänder man de mest påstridiga. Exakt HUR många gånger ska man behöva säga NEJ i sitt EGET hem!? För det är nämligen redan här min irritation startar. Det är få gånger jag har möjlighet att bara njuta av liv och hemmet på förmiddagen. Och får jag då chansen att inte direkt från det jag klivit ur sängen sätta gasen i botten och göra mig iordning utan bara sätta mig med en smörgås, en underbar kopp kaffe  och se på morgontv eller nån flummig serie på någon webbtvkanal så vill jag ju kunna göra det UTAN att behöva sitta på helspänn utifall någon ska komma. Vill jag gå hemma osminkad, oduschad och i skitiga kläder för att det iaf bara är jag och jag tänker inte träffa nån så lär jag ju kunna få ha det så och inte överraskad behöva ställa mig generad med första bästa ryckta keps i dörrhålet för att tacka nej till gamla flygfoton över gården. Har jag inte hunnit klippa gräsmattan ska jag inte behöva ursäkta mig för budbärare som poängterar att man har en exotisk blomma under en buske. Om jag vill ha nåt så gör jag mig representabel för att ÅKA och köpa det jag vill ha, för antagligen behöver jag mer ingridienser iaf än en spontanköpt fisk i dörrhålet. Vill jag veta nåt så googlar jag det, vill jag fundera över livet och allt som händer så vänder jag mig till min fantastiska sambo, kära vänner eller kanske framförallt min underbara mamma och pappa. Så snälla dörrknackare gå förbi denna gård bara i framtiden, gina absolut inte över grusgången på baksidan. För vem vet vad jag placerat ut redan i grindhålet nästa gång ni kommer..... ilsken terrier, respektingivande dobermann.... men värst är nog bara en urless Patricia som vill njuta av sitt fantastiska liv på landet.