Man vet att vintern stundar när våran räserpärla till bil inte längre är hemma. I morse vinkade jag av sambo med kompis för resa till vinteridet. Denna sommar har ju räsern och jag kommit extra nära varandra då Blue ständigt motarbetat mig till den grad att både Per och jag tappat lusten och låtit honom hållas ;)  Vi grunnar ju emellanåt på att sälja båda dessa pärlor men med all tid och energi som ligger bakom byggena så är det också myckete känslor inblandade. Men vad är det som gör att det är så himla lovely med dem förutm det? Ta Pia som exempel, ja bilen kallas så. Att ta sig i och ur räser-pia får en att känna sig 3ggr så gammal när man ska häva sig över kanten på racingstolarna. Jag förstår precis hur pensionärerna känner sig när de ska ta sig ur sina bilar, något som för övrigt ser ut som en mount everest-bestiging.

 

Väl installerad i förarsätet kan man drabbas av mindre ångest då man gör en realitycheck över höft och lårbredd. Nuddar eller kläms man fast mellan sidostyckena vet man att det är läge att sluta äta, och rida mera. So far so good dock så jag kan fortsätta smaska Pollysar medan jag pluggar.

När man kör räser-pia ska kan man sätta mobilen på ljudlös, du hör antagligen iaf inte när det ringer och om du gör det så ska du inte inbilla dig att du kommer höra personen i andra ändan av luren. Då dagens mobiler har rätt bra brus och brum-reducerare hörs inte allt bröölande och skramlande hos motparten. Denna kommer därför antagligen tycka att du är oförskämd när du ständigt gormande ursäktar dig med "va?...vad sa du? jag hörde inte, va? jag ringer dig sen!" *klick*

 

Tröttnar man på att höra allt brööööölande kan man slå på sterion istället. Dvs du måste skruva upp ganska högt för att kunna höra, som tur är systemet utbytt och ombyggt annat hade man garanti på tinitus. Här får man istället ryggmassage av basen och när man kliver ur har hjärtat hittat en annan rytm än den normala, någt som liknar skillex-tempo.

 

Väghållningen är grym med den hårda fjädringen och sänkningen. Att försöka sätta Pia i gung är ungefär lika lätt som att rubba en kontainer. Mindre kul när det är minsta lilla skåra i asfalten bara, smäller som om du just kört in i en sten på några ton och eftersom hela chassiet följer med istället för fjädringen så känns det som om man sugs ner i ett stort hål.

Men utöver det så är det ren och s-kär körglädje. Du behöver alldrig vara orolig att inte hinna om i en omkörning, de 500 hästarna tar dig snabbt förbi och bjuder där till på pirr i magen när du trycks bak i stolen. Du är aldrig anonym och får räkna med att besvara hälsningar i form av tummen upp, "peace-out" eller bara rodnande le när folk halvt vrider nacken av sig.

Näe sälja känns svårt, hoppas istället vi snart kan göra oss tid för racingbanan igen