Så snart jag öppnade dörren i söndags vart jag påmind om varför jag vanligtvis inte tävlar from oktober. Brrrrrrrrrrrrr. Nåväl gott nog att det inte var tidig morgon som gällde utan senare em. Som vanligt drabbas jag av sengångarsjukan när man rider sent på dagen, tycker man har en evighet på sig och vips så är det dags för avresa och den/det enda som är redo att tävla är Spaniz. Han ger en stora koögat när man flänger runt in till sista minut och packar allt. Tur att min kära mor känner mig innan och utan, tar det hela oftast med ro... det är när hon säger "men Patricia" lagom uppgivet som man vet att man är lite illa ute ;) Med oss denna gång hade vi även en extragroom och superfotografen Linda. Hon var dessutom klockansvarig på plats, meddelade högt och tydligt hur många minutrar det var kvar med jämna mellanrum. Perfa - allra helst eftersom jag hade lite sjåigt med en Spaniz som nog tog fel på en D-ponny i kulörten vit och Fille. Så när den för övrigt görsöta ponnyn var klar med sitt träningspass och lämnade den stora framridningsbanan så hamnade vi i trubbel. Nacken var i högläge minst sagt och det sprättes för fikabänkar, lyktstolpar, barn som bröt kvistar i skogen osv. Så vi provade att byta till den lite mindre banan precis vid ridhuset. Här gick det bättre men någon hade glömt sin orm vid ena kortsidan....rättelse - grimmskaft!

En struken före mig dvs mindre paus innan jag får gå in. Trots att man ambitiöst ställt ut en riktigt högtalare utanför ridhuset går ljudet därifrån en väldigt rak väg och böjer sig inte runt husknuten där en annan sitter och filar på det sista i regnet. Så i en kommunikationsmiss och missförstånd från min sida tycker jag min mamma säga, du får gå nån minut tidigare, dvs om jag är redo kör vi på. Så jag går iväg och slinker in i ridhuset upptäcker mitt misstag och skyndar ut. Tror det vart knas i huvet på Spaniz här som trodde sig fått fantomenkrafter när han inte blivit trött efter ett "helt program". Därefter kände jag själv att jag tröck ambivalent på både av- och påknappen, hur skulle jag bäst förbrukar 1 min typ. Väl på banan igen så syns ingen dörrvakt till.... domare, sekreterare, springare och framförallt Spaniz och jag väntade...väntade....väntade..... gick alldeles för mycket energi här för våran del. Vi startade programmet med en 7 i uppridningen - good. Därefter levererade vi lite ojämt, lydigt men ngt seg prog. Inga egentliga missar, vi har haft lite problem med ryggning på senaste tiden och här fick vi till en av de bättre. Domaren uppskattde däremot inte att Spaniz stoppade mulen bakom lod,4. Ett byte blev rakbent och gavs en 4. En del 7:or som jämnade upp men slutsumman var inget att hänga i julgranen. Ett riktigt bottennapp, ja sämt i år faktiskt. Jag är min egna värsta kritiker och förskönar inget. Men att summan skulle bli en sådan flopp förvånade mig.

Jag hör till kategorin av människor som kan tycka och tänka mycket.... väldigt mycket, men oftats med stängd dörr med någon som jag vet kan rannsaka, bekräfta eller motsäga. I söndags var jag väldigt fundersam över Spaniz trötthet, men efter en analys ser jag ju fler anledningar till det. Sen hamnar allt skit på mig själv som ryttare, jag pressar oss mot att ta ett nytt steg i trappan nu som tar på krafterna och musklerna. Vi har haft ett kanonår so far, jag låter mig inte fällas för detta bakslag. Lite lättnad och stryptaget på ens egna insats släpper förvisso när man på flera bloggar höjt ögonbrynen för en ganska, rakt igenom låg, poängutdelning.