Fick låna sambons stora äppel-skärm när jag skulle redigera dagens tagna bilder på en 2,5 rummare jag ska sälja. Den är såklart skarpare än mitt äpple, teknikfrälst som han är. 

Allt blev så tydligt kan man säga ;). Som att göra allt med förstoringsglas. Dvs man blir att lägga ÄNNU mer tid på varje bild för sig :P

 

 

 

 

En helg bestående av dressyrtrim gånger fem =)

Började fredagen med att ta ett ganska lungt joggingpass med Spaniz efter att han fått tagit det lite lugnt över juldagarna. Försökte ändå inte att låta honom bestämma längden på sin kropp utan han fick vackert anpassa sig. Kändes mjuk och reko frammåt men vi jobbade ytterligare på reaktionsförmågan. Mycket övergångar och jag höll mig konsekvent i allt jag gjorde. Bad jag om sidvärts så skulle sidvärts komma direkt inte tre steg senare, vilket jag gärna nöjer mig med för det känns mjukt. Näe, dags att det blir mjukt och kraftfullt på steg ett ;)

 

Under lördagens pass hade jag helt klart löning för fredagens ridning, vi kunde känna på lite linjer i sluta, både trav och galopp. Länga sprången likväl som korta. Jobbade även med en kalas övning för vår del, inte minst för att jag då ständigt påminner mig själv om att hålla i höger tygeln. Sist jag red för Birgitta hade jag henne gastandes både i hörsnäcka och från marken "HÅLL I HÖGER!" och jag gööööör det, men när jag tittar på filmen så ser jag likväl att jag nånstans fuskar, eller Spaniz. Han är allt en hal rackare i högersidan. Jag är faktiskt så hygglig så jag bjuder på film på övningen. Därtill fick jag göra nåt byte när jag kände att jag verkligen hade honom på...mmm, just det, på högern ;) 

 

På lördagen red jag även Brian. En rätt sansad grabb för dagen. Blir lite i gasen när han hör, ser eller känner att någon anna häst i ridhuset gasar på. Men har hittat en riktigt bra yoga-övning för honom. Vänd halvt igenom och direkt när man kommer till B, el E, lägg en 10m volt, och fortsätt sedan från B, el E, i skänkelvikning (om utbildingsgraden tillåter) till hörnbokstaven.  Gör sedan direkt om denna övning så att man vänder tillbaka. Halvt igenom, volt, skänkelvikning. För Brian är det bra att ha något att känna igen sig i, något som inte kräver allt för mycket men som ändå gör att han inte kan rusa ifrån utan får balansera sig med vändningarna, lixom mjukgöra sig med en snutt skänkelvikning. Innan det hinner bli för jobbigt eller frustrerande får han åter igen balansera upp sig för att vända, en sträcka att hitta rytmen och takten innan vändning in i volten och sedan ny skänkelvikning. Ni kommer se en del av detta i filmen nedan från dagens träning. Linda fick testköra nya kameran ;) Dvs idag har jag oxå ridit Brian och vi jobbade vidare med lite av det vi började känna på igår. Nämligen lite galoppsluta på diagonalen. Lite för att jag vill stärka B´s galopp och få honom att komma upp inunder sig mer än att bara skotta på, det är han rätt duktig på. Men vi tar det varsamt och känner oss för. Brian är rätt duktig på att berätta vad han tycker och tänker om saker. Och jag har med tiden lärt mig när det är lönt att ta dusten och när det är läge att låta en övning övergå till skritt på lång tygel för att låta honom bearbeta vad det var vi gjorde innan, och att det nog inte var så upprörande som han själv velat påskina med att låta alla benen sprattla åt olika håll, bita tag i bettet och stånka värre än mig efter 5 km på löpbandet ;). Det här med utveckling är verkligen roligt när man blickar tillbaka. När jag satt upp på Brian för fösta gången och vi for runt ridhuset i full galopp med huvudet i vädret eller när han tröck sig både till höger och vänster så snart man ville göra en volt eller vändning kändes det här med galopp sluta väääldigt långt bort... well allt tar sin tid, men se, han börjar komma ihop sig och kommer allt mer till rätta. Fortfarande freakar han ur lite emellanåt, när han blir lite övertaggad eller vill försvara sig med att gå från bra trav till galopp. Vi laddar helt enkelt för Birgitta träning på fredag, ska bli superskoj! Därefter kommer Linda boka tid för vet-check inför vårens hårdkörning ;) 

 

Spaniz fick för dagen gå med kandaret på sig igen, för fösta gången på fem veckor. Han var inte helt nöjd med att "tandställningen" var tillbaka. Men gjorde ett reko pass, där jag kände att jag kunde korta ihop honom igen och få lite mer "sprattelgubbe"-effekt. Bara att smörja upp inför kommade helgen =) Blir så fantastiskt glad över den positiva feeback han och vi får nere på banan. Spontana hejjarop och beröm över hur fin grabben är. Jag kunde inte bli mer stolt över min så fantastiskt underbara och snälla Gazpani. 

 

Och ja förlåt för hårdrockslåten, hade inte så mycket musik lagrat på denna datorn och tänkte låta er slippa höra nåns bardomshistoria på radion...osså Lindas suckar över att Spaniz önskar få ytterligare lite mer uppmärksamhet ;) *knuff*

 

 

 

 

Förra året var ett år som bjöd på en sjujäkla bergochdalbana. Jag nämnde aldrig så mycket om det, mest för att skydda mig själv och inte behöva gräva i det så mycket, inte mer än vad min hjärna redan gjorde i tysthet. Och det maler fortfarande i mitt huvud. Jag tänker också många gånger tillbaka och minns min fantastiska morfar och mormor, fastän det gått 10 år sedan. Jag släpper inte minnena av någon förlorad, de alla är för ofantligt saknad. Om än hade man fått distans till känslan av sorg och just minnen levde/lever kvar. Men så förra året, ett år där vi tydligen åter skulle få beaka våra känslor av olust, ilska, sorg och förtvivlan liksom även stärkas av glädjebesked.

 

Allt började med att vår sprudlande och busiga katt Tiger blev påkörd av postbilen. En granne kom springandes till oss och berätta vad hon sett och vart Tiger låg. Vi sprang till platsen och jag övertalade mig själv hela vägen att det nog inte var så farligt och att mina tidigare kollegor på kliniken skulle fixa det, allt skulle bli som vanligt. På håll hörde jag nu hur Tiger skrek av smärta, och när vi väl kom fram flämtade hon anstängt. Blod i munnen tydde på att hon nog fått en smäll över huvudet, bla, inga sår men troligen desto större inre skador. Jag lindade in henne försiktigt, lyfte upp henne och höll henne stadig för att försiktigt jogga över till min mamma för att få skjuts till kliniken. I samma veva som mamma backade ut bilen från garaget, tog Tiger sitt sista smärtsamma andetag, samtidigt som hon krampaktigt bet genom min tumme. Största smärtan för mig var att känna sig hjälplös, att jag inte kunde hjälpa henne mer. Vi tog henne till kliniken för att kontrollera att det verkligen, verkligen var slut. 

 

Ganska precis en månad senare, vaknade jag av nyheten om en singelolycka i Sandviken. Jag fick en olustig känsla och inom 5 minuter hade jag fått beskedet om att det var en kär vän som fått sladd och kolliderat med ett träd. Han omkom omedelbart, endast 22 år gammal. Jag passerar platsen varenda eviga dag påväg till och från jobbet. Han tilldelas därmed dagligen en tanke, det sjuka är bara att inte kunna skicka ett sms... iaf veta att man aldrig kommer att få ett svar på det. Bilen han hade innan rullar fortfarande i krokarna, det händer att man möter den ute på vägarna. Varje gång drar man efter andan för att i nästa stund vilja ge sig själv en smäll. Han finns inte. Under begravningen spelades "some die young" och "sail", låtar som numer för mig alltid är givna till Markus. Under förra årets bjöd mamma med mig och pappa på Rotarys årliga julspel. När sångarens fantastiska stämma började sjunga en av mina absoluta favorit julsånger "julen är här" så överraskades hela min kropp av en våg av känslor. Senast jag då suttit i kyrkan var på begravningen och nu rusade allt igenom mig på nytt. Jag började gråta okontrollerat, fick vika ihop mig och bita i jackan för att ingen skulle höra mig. Mamma såg helt chockad ut... liksom jag.

 

Bara två veckor efter Markus bortgång hade jag en av mina två sluttentor, sen skulle min studietid vara över. Lagomt till första tentan var över och jag började försöka ladda för nästa, insjuknade vår (mammas, som jag är uppvuxen med) ena hund. Visade sig vara en förstorad mjälte och prognosen såg dålig ut. Medan vi försökte behandla honom i väntan på ny tid hos veterinären för ultraljud ringde grabbarna på Svensk Fast. och frågade om jag ville träffas för att prata anställning. Jag hade gjort min 10v praktik där och meddelat intresse för att börja jobba där om möjlighet fanns när jag var färdigutbildad. Att jag nu innan jag var klar med studierna fått förfrågan gjorde mig otroligt glad, men åter rusade många känslor genom kroppen.

Under återbesöket och ultraljudet såg man att mjälten börjat pysa, enda sättet att behandla det var att operera. Men en otroligt stark mamma insåg att det inte skulle leda till något gott på en 12 år gammal hund som man under vet besöket även hittade tumörer på. Vi gläds åt att vår Vessla fick leva så länge och vara så otorligt pigg in i det sista som han var. Fantastiska underbara snälla "Vessla".

 

Min styrka tröt till sista tentan, att min mamma skicka sms:et "jag tror på dig, du är stark" fick mig att känna mig svagare än någonsin. Jag har verkligen svårt med sorg, jag gråter inte ut i dagar och bearbetar det.... jag drar på det. Det kommer över mig nu och då, ibland behöver jag bara få sitta och tänka i min ensamhet. Ibland gråter jag, ibland bryter jag ihop när det blir för mycket. Men man lär sig att man är allid starkare än man tror, man tar sig alltid igenom och man kan alltid övervinna sig själv i svaga stunder. Jag klarade den svåraste av tentor men kuggade den sista, vid omtentan var svagheter ombyggda till styrkor och jag satte den. 

 

Vart vill jag entligen komma med allt detta? kanske lätta hjärtat och även låta er se att allt inte är en dans på rosor, inte ens i mitt liv. Jag är inte gjord av betong, även om jag gärna bygger skyddsmurar för att klara mig i svåra tider. Men jag vill också att ni ska ta vara på varandra, var rädda om varandra och dela med er av känslor. I år hade jag kunnat förlora min pappa. En otroligt van bilförare och otroligt berest. Han hade oturen på sin sida och kolliderade med en lastbil 50 mil hemmifrån i sep. Efter många om och men visade det sig att han klarat sig med en bruten fot. Sju brott i foten ställer nu i dec fortfarande till det men vi har alla i familjen fått lite nya perspektiv. Därav kunde jag inte nog njuta av julen med hela familjen. 

 

 

 

 

Efter att jag suckat, pustat och svurit över vår gamla filmkamera med DV-band så har jag nu fått en språjlans ny filmkamera med full HD-kvalitet och minneskort!!!! Dvs ni kommer se mina brister och styrkor bättre på filmerna framöver ;) Och med minneskort blir det såååå mycket eklare för mig att jobba med filmerna och föra över dem. Resp behöver inte ständigt leta efter nåt dv-band tillräckligt gammalt resp ointressant för att spela över, behöver heller inte ränna på stan för att leta efter dessa forntida band att köpa. Är så himlands glad! Stort tack till pojkvännen, hästskötaren och filmaren! =) 

 

 

 

 

Då håller man tummarna hårt som f-n och hoppas innerligt på en överraskande julklapp. Ryttarstugan har nu en tävling på deras facebooksida, där vinsten är schabrak och benskydd från Glengordons nya kollektion "glamour". 

 

Hur fin skulle inte Fille vara på en jubileumsstart som 30-åring med denna? ;) 

 

 

 

Det var väl egentligen bara en tidsfråga, när skulle Charlotte DuJardin och Valegro (även kallad Blueberry hemma i stallet) sätta nytt världsrekord? Och igår kom det! Hela galna 93,9% i Küren under tävlingarna på Olympia, London. Jag hittade som hastigast ritten filmad från läktarplats och hoppas på att det snart kommer fler och bättre klipp på tuben =)

Ja jisses, Underbara underbara blåbäret! Jag tycker han ser ut som en förväxt ponny med gummibollar under hovarna. Pure Love!

Är det förövrigt nån mer än jag som noterat att Charlotte i sina "hemma hos" intervjuer alltid rider Valegro på bett och inte kandar. Om hon sedan även rider så när filmteamen är borta vet jag inte. MEN jag tycker det sänder helt rätt signaler till alla oss beundrare =) Det ser lugnt, harmoniskt, tillfredställt ut även när hon visar div krumelurer i tävlingsform. 

 

 

Men nuså, spot on!

Lite nyfiken på Glööckler-produkterna surfade jag runt och trillade rakt in i kron-riket tror jag bestämt. Ni som följt mig vet att jag gjort en liten grej av det här med att kronor i hem och på hästsaker. Ändå har jag inte gjort samlingen allt för stor - ännu. Men med tanke på orten jag bor i och det nuvarande stallnamnet (som framöver ska ändras) så faller det sig rätt naturligt med kronmärkta saker ;) Här kommer ett litet urval som jag tyckte var käcka! ;)

 

Jag har fått en kalasvettig fråga att bita i - superkul! 

Det är verkligen überskönt att vår Anna, min sambos syster, är på hemmaplan igen. Efter iaf 5 år på bortaplan i tyskland där hon jobbat som hästskötare för div stora stall och ryttare är hon sedan i februari stationerad i Norrköping. Och det hos vår svenske hoppstjärna Malin Bayard. =) Hör på Anna att hon stormtrivs, det är såklart både moral, mentalitet och tänk som skiljer sig. Dessutom närmare hem till familjen och enklare att göra en liten spontanresa hem då och då. Snart är det dessutom jul och lite långledigt, hurra, och så snart teamet landar på hemmaplan efter tävlingarna i Olympia, London, så kan vi börja fira en familjens- och fröjdefull jul tillsammans. <3

Då Anna just gjorde en liten spontantrip hem igår så pratade jag med henne över tele. Vi vädrar högt och lågt, såklart nästan bara om hästar och prylar. 

En sak som Anna ville hissa högt, eller som hon själv utryckte det "jag har blivit frälst", är de långa rockarna från Uhip,  Coat Arctic. Till och med tjejen som varit en riktig "västnörd" tyckte att dessa var följsamma och underbara att jobba i tack vare att de är så tunna. Ändå så håller de tydligen värmen otroligt bra tack vare ett dunliknande material, ThermoCool® soft, som har extremt värmande egenskaper samt då till skillnad från dun tydligen tål fukt och väta. Nån här som provat denna eller någon anna produkt från Uhip? Är ni lika frälsta? =)

Osså en liten starstruk bild på Anna när hon fångades på bild under programmet "I huvudet på Gunde Svan" ;)

 

 

Sådär ja, tekniken är med mig igen! ibland löser sig problem av sig själva.... kind of the best way! 

Snön damp ner till helgen. Inte helt överraskande nej eftersom det redan hunnit bli decemer. Har väntat rätt länge på att den ska komma, men precis liksom den hysteri som i vanliga fall utbryter vad gäller dubbdäck så uppstår den även på odubbad häst. I år hade jag faktiskt dubbat bilen i god tid lixom Fille. Skoning skedde dagen innan tävling för Spaniz varpå jag bad om snösulor med väntade med brodd på honom. Så när jag i helgen skuttade upp i sadeln för en skön tur i naturen med lite intervallträning så slutade den näst intill med att jag fick vända så snart vi kommit utanför gårdsplanen. Suck. Nu är dock broddhålen gängade och broddarna monterade så idag tog vi just en skön tur. Dessutom håller jag på att blir sjuk, tackar mina redan snuviga kollegor för det, så jag försöker mota Olle i grind känner jag med att inte kräma ur för mycket energi och ork ur mig själv. Blev en del galoppjobb med sax-tänk över vägarna utan byten och sedan övergångar galopp-skritt med räknade steg. Körde mjuk och ville inte spänna bågen för högt så vi skrittade på 5 steg och galopperade på 12. Om man så beslutar sig för 10 skrittsteg och 20 galoppsprång så är detta verkligen ett bra sätt att förbereda och bli konsekvent i sin ridning. =)

 

 

 

Teknik verkar inte vara med mig längre. Går inte att göra mobilinlägg av nån anledning.... anledningen är troligen att jag ville lägga in en bild från mobilen. Men eftersom klockan är 00.41 så är det väl kanske lika bra och absolut inte ide för mig att försöka lösa problemet iaf. Slutar troligen i tröttraseri ;) 

Jag breefar er i morn istället då =)

Hahah ja vad säger man, vilken glad skit man är, en riktigt lycklig tjej. Och Spaniz han var mest frustrerad över att han inte fick smaka på blomstret. Så grönt och så nära... men ändå så långt bort. ;)  Såhär i snöoväderstider är detta helt klart uppiggande att se och återminnas en riktig kalasclinic.