Förra året var ett år som bjöd på en sjujäkla bergochdalbana. Jag nämnde aldrig så mycket om det, mest för att skydda mig själv och inte behöva gräva i det så mycket, inte mer än vad min hjärna redan gjorde i tysthet. Och det maler fortfarande i mitt huvud. Jag tänker också många gånger tillbaka och minns min fantastiska morfar och mormor, fastän det gått 10 år sedan. Jag släpper inte minnena av någon förlorad, de alla är för ofantligt saknad. Om än hade man fått distans till känslan av sorg och just minnen levde/lever kvar. Men så förra året, ett år där vi tydligen åter skulle få beaka våra känslor av olust, ilska, sorg och förtvivlan liksom även stärkas av glädjebesked.

 

Allt började med att vår sprudlande och busiga katt Tiger blev påkörd av postbilen. En granne kom springandes till oss och berätta vad hon sett och vart Tiger låg. Vi sprang till platsen och jag övertalade mig själv hela vägen att det nog inte var så farligt och att mina tidigare kollegor på kliniken skulle fixa det, allt skulle bli som vanligt. På håll hörde jag nu hur Tiger skrek av smärta, och när vi väl kom fram flämtade hon anstängt. Blod i munnen tydde på att hon nog fått en smäll över huvudet, bla, inga sår men troligen desto större inre skador. Jag lindade in henne försiktigt, lyfte upp henne och höll henne stadig för att försiktigt jogga över till min mamma för att få skjuts till kliniken. I samma veva som mamma backade ut bilen från garaget, tog Tiger sitt sista smärtsamma andetag, samtidigt som hon krampaktigt bet genom min tumme. Största smärtan för mig var att känna sig hjälplös, att jag inte kunde hjälpa henne mer. Vi tog henne till kliniken för att kontrollera att det verkligen, verkligen var slut. 

 

Ganska precis en månad senare, vaknade jag av nyheten om en singelolycka i Sandviken. Jag fick en olustig känsla och inom 5 minuter hade jag fått beskedet om att det var en kär vän som fått sladd och kolliderat med ett träd. Han omkom omedelbart, endast 22 år gammal. Jag passerar platsen varenda eviga dag påväg till och från jobbet. Han tilldelas därmed dagligen en tanke, det sjuka är bara att inte kunna skicka ett sms... iaf veta att man aldrig kommer att få ett svar på det. Bilen han hade innan rullar fortfarande i krokarna, det händer att man möter den ute på vägarna. Varje gång drar man efter andan för att i nästa stund vilja ge sig själv en smäll. Han finns inte. Under begravningen spelades "some die young" och "sail", låtar som numer för mig alltid är givna till Markus. Under förra årets bjöd mamma med mig och pappa på Rotarys årliga julspel. När sångarens fantastiska stämma började sjunga en av mina absoluta favorit julsånger "julen är här" så överraskades hela min kropp av en våg av känslor. Senast jag då suttit i kyrkan var på begravningen och nu rusade allt igenom mig på nytt. Jag började gråta okontrollerat, fick vika ihop mig och bita i jackan för att ingen skulle höra mig. Mamma såg helt chockad ut... liksom jag.

 

Bara två veckor efter Markus bortgång hade jag en av mina två sluttentor, sen skulle min studietid vara över. Lagomt till första tentan var över och jag började försöka ladda för nästa, insjuknade vår (mammas, som jag är uppvuxen med) ena hund. Visade sig vara en förstorad mjälte och prognosen såg dålig ut. Medan vi försökte behandla honom i väntan på ny tid hos veterinären för ultraljud ringde grabbarna på Svensk Fast. och frågade om jag ville träffas för att prata anställning. Jag hade gjort min 10v praktik där och meddelat intresse för att börja jobba där om möjlighet fanns när jag var färdigutbildad. Att jag nu innan jag var klar med studierna fått förfrågan gjorde mig otroligt glad, men åter rusade många känslor genom kroppen.

Under återbesöket och ultraljudet såg man att mjälten börjat pysa, enda sättet att behandla det var att operera. Men en otroligt stark mamma insåg att det inte skulle leda till något gott på en 12 år gammal hund som man under vet besöket även hittade tumörer på. Vi gläds åt att vår Vessla fick leva så länge och vara så otorligt pigg in i det sista som han var. Fantastiska underbara snälla "Vessla".

 

Min styrka tröt till sista tentan, att min mamma skicka sms:et "jag tror på dig, du är stark" fick mig att känna mig svagare än någonsin. Jag har verkligen svårt med sorg, jag gråter inte ut i dagar och bearbetar det.... jag drar på det. Det kommer över mig nu och då, ibland behöver jag bara få sitta och tänka i min ensamhet. Ibland gråter jag, ibland bryter jag ihop när det blir för mycket. Men man lär sig att man är allid starkare än man tror, man tar sig alltid igenom och man kan alltid övervinna sig själv i svaga stunder. Jag klarade den svåraste av tentor men kuggade den sista, vid omtentan var svagheter ombyggda till styrkor och jag satte den. 

 

Vart vill jag entligen komma med allt detta? kanske lätta hjärtat och även låta er se att allt inte är en dans på rosor, inte ens i mitt liv. Jag är inte gjord av betong, även om jag gärna bygger skyddsmurar för att klara mig i svåra tider. Men jag vill också att ni ska ta vara på varandra, var rädda om varandra och dela med er av känslor. I år hade jag kunnat förlora min pappa. En otroligt van bilförare och otroligt berest. Han hade oturen på sin sida och kolliderade med en lastbil 50 mil hemmifrån i sep. Efter många om och men visade det sig att han klarat sig med en bruten fot. Sju brott i foten ställer nu i dec fortfarande till det men vi har alla i familjen fått lite nya perspektiv. Därav kunde jag inte nog njuta av julen med hela familjen.