På språng ut till stallet men tänkte bjussa på filmen från söndagens träning innan jag byter byggnad. =)

Jag berättade ju redan på lördagens träning för BK att Spaniz både är lång i sidorna och rak i bakbenen och att det är ett ständigt peppande för att få ihop denna stora kropp under min, i förhållandet, lilla kropp. En plan sattes upp men lördagens övningar fick tyvärr inget större genomslag.

Söndagens träning fick desto bättre genomslag. Nu ruskades vi om lite grann. Tänket från lördagen var kvar, att få honom mer på vänster tygel och komma runt min höger skänkel. Något jag ju jobbar med dagligen med bättre eller sämre resultat känns det som. Jobbades en hel del med att "klicka" i sidorna varpå vi fick rida innanför spåret och rida öppna, förvänd sluta,  öppna med tänket "klick" och absolut inte fastna i tygeltagen, lättare sagt än gjort.

I öppna och framförallt diagonala slutorna ska han vara på yttertygel och drivas fram för inner skänkel. Mekaniken kom igång allt bättre och bättre och om ni jämför början med slutet så tror jag ni alla ser att vi fått en rejält kortare sida. =)

Galopparbetet kom med lite nytänk och påmminnelser. Han måste komma upp mer med sin vänster sida till mig, dvs egentigen ta med hela bålen eftersom han vill skruva sig som en skurtrasa in under mig. Samma tänk fick jag ta med mig in i piruetterna samt tänka mer att vända för innertygel. Jag vill ju så ohyggligt gärna vända runt med ytterskänkel fast jag vet att jag inte får. Så här har vi garanterat nåt att jobba vidare på till nästa omgång som inte är förräns i maj.... men det kanske är tur det ;) Dessutom satt varenda byte efter jag fått ihop sidan och rätat upp den vridna vänster sidan. Hum... ska sätta det hela på prov med lite serier under veckan, kanske jag får fatt i sprången.

 

I övrigt när jag jämför Spaniz med fjolåret samma tid så känner jag att han är mycket mer framme och emellanåt går han till och med ifrån mig och ignorerar halvhalterna. Förra året kändes det som om jag fick locka med en morot på pinne framför mulen för att han skulle släpa sig fram. Varpå vi också gjorde en vet-check  utan att göra några fynd. Så jag är rejält glad över att känslan av att vi kravlat oss ett trappsteg upp i den här oändliga trappan och att hjärtat är mycket mer positivt inställd till att vilja röra sig framåt och arbeta.