Dåså har vi dragit ur knopparna för sista gången det här året. Dagens start i Msv A1 bjöd på en blandad kompott. Efter att fått lägga lite energi på att jobba loss högersidan på framridningen tyckte jag mig ha en riktigt trevlig känsla. Kändes inte lika "enkelt" som i fredags men högst ridbart... en ridbarhet som liksom försvann i tomma intet så snart vi gick in på banan. Jag måste ha världens största ponny. Handbromsen i rakt igenom. Jag försökte tappert få upp fronten/bogarna så han skulle få lite luft och kunna sprätta på med sina framben respektive få möjlighet att trampa in bakbenen inunder sig. Tänkte ständigt på att hålla skänkeln framme och att inte bli klämmig själv utan bli kvick och kunna kicka till där det behövdes. Responsen var inte riktigt därefter - tyvärr. Men grabben var loss i sina sidor och visade bra böjning i både öppnor och slutor. Vi satte den högra piruetten som i vanliga fall är den svåra och i den vänstra så vart tom lite för centrerat så vi stannade till. Seriebyte i vart 3:e satt... eller iaf 1,2,3,4....jodå även det femte men inte på 3;e språnget. Tar dock på mig den, för jag tror jag precis slappnade av och tänkte - HAH där satt den! Tji fick jag. 

Liksom Spaniz agerat ponny på banan, agerade jag ponnyunge när vi lämnat banan. Travade värdigt av grabben, , sedan snabbt på med täcket och jacka, promenerade med stora kliv till trailern där sedan krokodiltårarna föll i tysthet. Blir så frustrerad när svårigheterna egentligen sitter men blir svårgenomförda när energin brister. Men ska jag se till det positiva så känner jag mig allt tryggare med vägarna, vet att jag kan få till rätt linjer med tvärningarna i slutorna i både trav och galopp, jag får tom akta mig för att det inte blir för tvärt när jag får honom så pass bra på yttersidan. Nu har vi vintern på oss att tuffa till oss i vårt uttryck.