Foto: Linda Andersson

 

I torsdags drog träningarna i Österfärnebo igång igen. Förra helgen körde vi en kick-off, vilken jag snarare skulle kalla kick- as, träning. Grymma tjejer som gav järnet i värmen under en heldag med lunch och två träningspass. Inte mindre i torsdags, tvärtom tror jag några är taggade till tänderna inför höstens träningar och tävlingar.  Tjusningen med livet som tränare är att se hur ekipage ständigt utvecklas, att se när en ansträngd ryttare plötsligt sitter med en smile i ansiktet, att få höra "jag känner skillnaden". Det värmer nåt så otroligt, för tro mig jag rider alla dessa hästar minst lika mycket, fast i huvudet, på marken. 

 

Första gången jag satt på hästryggen var jag 11 månader, två år gammal fick jag skritta på en shettis en gång i veckan, 8 år gammal fick jag äntligen börja på ridskola och som 12 år fick jag min ponny Filipin. Under hela denna resa från ridskola - till storhästryttare som tränar piff och puff kan jag inte nog poängtera hur viktigt det har varit med en bra tränare vid sidan. Jag har träffat på dem som gjort mig frustrerad, som jag inte delat filosofi med, och vissa som passat mig som handen i handsken. Som har peppat, puschat, ruskat om, delat ut verktyg efter verktyg  och som funnits där som en trygg pelare att hålla fast vid när man tyckt att hela havet stormat. Jag är dem tacksam! De är/har varit delaktig till den jag är idag, som person, ryttare och tränare. <3 Det bästa av allt - resan fortsätter, för man blir då aldrig fullärd. =)

Appropå det! Idag är det dags för Birgitta träning igen, håll en tumme för att jag hittar bättre feeling idag än på gårdagens joggingpass. Min tur att behöva få en hammare, eller skruvmejsel ur verktygslåda som twistar om lite.