Efter en lååång vecka skulle jag så lämna kontoret vid 19-tiden och bara stanna på Statoil för att köpa Lätta innan jag fick åka hem till fredagsmyset. yeyyy!  Tog lite längre tid än planerat bara. Just när jag kliver in i butiken hör jag hur det smäller till utanför och inser snabbt att kvinnan jag nyligen passerat lyckats backa in i min bil med full fart. Dumt att ta det lite lugnt om man inte ser var som är bakom menar jag. Behöver jag säga att jag var rätt fåordad när jag stod där med min "Blue Scar", som bygget heter, vilken numer har ett stort öppet sår i framdörren. "Jag har papper och penna i bilen. Namn, person nr, tele, reg nr, bil. Jag tar en bild på din bil." Under tiden bad kvinnan om ursäkt, sa också att jag fick klappa till henne. Well, när hon sagt det två gånger så kändes det rätt inbjudande. Drog en den ena snyftaren efter den andra. "Jag får bara 4000 i mån, bilen är bara halvförsäkrad, sonen som ringde är bara sju år, men jag stannade iaf". Jo visst, men jag undrar jag... hon hann åka runt området med bensinpumpar innan hon så stannade för att komma och leta efter mig... vad var den första intentionen? Nåväl allt verkar kunna reda sig med försäkringsbolagen, jag var rädd att hon i slutändan inte skulle stå för sin handling ändå, så jag poängterade att det fanns vittnen. Men vi har haft kontakt med henne i efterhand och hon ska redan ha meddelat sitt förs.bolag, det troligen eftersom hon kände att det knakade till i nacken vid krocken - såklart! 

 

Glad att jag behöll fokus så pass bra. Konstaterade att under de 14 åren jag haft körkort så har jag varit förskonad från sådant här. Men nån gång lär ju bli den fösta gången... och där kom den. Hade gärna kunnat fått vänta lite till......

 

Fantastiska vänner och bekanta har muntrat upp mig, bilen betyder ju rätt mycket för mig. Både som ägodel och i vardagen. Underbara Terese och Lirkus kom överraskande på besök med godis och blommor, det vet allt vad en ledsen biltjej behöver ;) Kramar