Solig septemberlördag som jag började med en skön och avkopplande uteritt med Fille innan det var dags för eftermiddagens visningar. Så skönt att kunna rida förbi kossorna där jag senast fick mig en redig åktur. Underbara Fille, han är mest bara nyfiken och sprallig. Ajjamen - alltid! Superlativen flödade i mitt huvud tills vi plötsligt stod still och Filles näsborrar stod rakt ut, kroppen formad som en ostkrok med sågbocksben. Beredd att fly. Ville titta på det fasliga, jordens avgrund, men ändå inte. I mina ögon såg jag bara ett väggupp i gummi på grusvägen med en kona på varsin sida. Nåväl han får iaf inte total panik som vissa andra, men smått envis när han står och balanserar på tå precis vid kanten av guppen, att gå eller backa.... Till slut tog vi det, hoppandes stillastående. 😂 Tror det är dags för mig att sadla tillbaka till hoppning 😜